The only girl in the world
Har fått i uppdrag att göra ett inlägg om min tjej från en av hennes kompisar, hihi och visst kan jag väl inte undvika det?
Jag ska försöka göra den ganska långa historien lite kortare än dag för dag...
Vi träffades för första gången i Juli månad förra sommaren alltså 2011.
Jag hade frågat henne om vi skulle träffas kanske 100 gånger, men det kom alltid någonting i vägen.
Men till slut. Det var en kväll i juli månad som jag skrev, jag var och badade med några kompisar nere vid näset (karlskoga) sen vet jag att jag fick ett sms som löd ungefär. "Kommer du snart?"
Då hade vi inte riktigt bestämt om vi skulle träffas eller inte, inte till 100% men 99%.
Jag cyklade snabbt som tusan hemåt och jag tror minnsan att med den farten hade jag kunnat tagit hem alla etaper i cykeltävlingen Tour The France med hästlängder.
Jag skyndade mig hem och gjorde mig iordning på alla möjliga sätt, kände mig väldigt dum men det tog säkert 20min att välja kläder, duscha bla bla bla...
Sen gick jag iväg, jag var "taggad" till tusen och jag var väldigt nervös hela promenaden till Lekparken som ligger i mitten mellan våra hus kan man säga.
Vi möttes där, hon var såklart där först så jag fick se henne framför mig 20 meter innan jag kom fram vilket kändes väldigt pinsamt.
Sen kom jag närmre och tillsist stod jag framför henne.
Vi hälsade och jag minns inte allt till fullo, men vi gick iallafall hem till henne sen och gick upp på övervåningen och satte på en film som jag aldrig kommer att glömma "She's the man" en tjej som är duktig på fotboll och börjar spela med killar, och den var ganska rolig.
Man kan säga att den filmen är mitt första ögonblick med henne.
Jag satt i soffan och hon i fotöljen och vi pratade inte särsklit mycket, jag var som sagt väldigt nervös hela tiden och visste inte riktigt vad jag skulle säga.
Men till sist så fick vi väl igång en konversation och började prata och försöke luska fram saker av varandra.
Den kvällen slutade med att vi tittade på filmen, sen så låg vi och pratade och höll på ända fram till kl 5 på morgonen då jag till slut gick hem igen.
Just då var man väldigt tveksam till om det hela skulle bli någon "affär" så att säga, taget ifrån Solsidan citerat av Fredde Schiller.
Sen träffades vi säkert 20 gånger igen efter det då det inte hände något "kärleksaktikt" det blev såklart några kramar.
Sen var det dags för Putte i Parken i karlskoga.
Då hade vi börjat lära känna varandra lite gran och vi skickades SMS med varandra dygnet runt iprincip.
Just då gick jag med mina kompisar och hon med sina, vi stötte på varandra några gånger och gav varandra en kram och sådär.
Sen sista kvällen kommer jag nog aldrig att glömma, jag virrade runt i folkhavet på "The Ark" (tror jag)
Så till slut rycker någon tak i min arm och där stod hon. Jag stod med henne en bra stund och skrev åt varandra för att det skulle höras då det var ganska bra drag på publiken och The Ark.
Sen efter det var slut så skulle vi gå hem, hon skulle åka bil och jag cykla.
Men så när jag var påväg ner emot utgången till parken så upptäcker jag att mina nycklar är inte i min ficka.
Jag kramade henne och sa att vi ses en annan dag, jag fick gå ner till dalen och leta efter nycklarna hela natten, men tyvärr fick jag aldrig fatt på dem.
Jag fick gå hem från Kupolen ända hem till Noravägen i Rosendal.
Jag hade ju som sagt inga nycklar och frös som man bara kan göra när man går i t-shirt, shorts och ett par hockeytofflor.
Jag kom hem och knackade på dörren i flera minuter, mamma låg såklart och sov vid 3 på natten och hörde inte.
Då drog jag iväg ett SMS till nathalie som var hemma och vaken.
Vi möttes i lekparken där vi träffades första gången, vi satt där i flera timmar, klockan han säkert bli 6 på morgonen eller något sånt.
Sen gick jag hem igen och då öppnade mamma och jag kom in och kunde lägga mig och sova.
Sen har jag faktiskt glömt bort lite vad som hände mellan oss efter det.
Men i Augusti någongång kom första pussen och sen blev vi tillsammans.
Jag spelade då hockey i Bofors och gick i skola i Degerfors och vi träffades ganska ofta och hade det väldigt bra tycker jag.
Tiden gick och jag började tycka om henne mer och mer.
Tiden gick ännu mer och det hann bli november, Jag trivdes inte i Bofors och jag var ständigt i bråk med min tränare Calle Steen och skolan gick ganska tungt också för den delen.
Men då fanns hon där, hon var den som höll i mig när jag höll på att falla.
Hon fanns där för mig och hon gjorde precis allt för att muntra upp mig, och hon gjorde ett fantastiskt jobb.
(Vi såg Titanic ihop och jag såg henne gråta för första gången)
Men nu kommer vi till den jobbiga delen som man kanske skulle vilja hoppa över, men den ingår i resans gång och den har väl en ganska viktig del att det är som det är just nu.
I slutet av november blev jag muntligt överens med Sunne IK.
Jag ville lämna Bofors och Karlskoga och allt, och flytta hemifrån för första gången och lämna allting bakom mig.
Så också Nathalie...
Jag gjorde helt klart mitt svåraste beslut jag någonsin har gjort, men jag kan inte säga att jag ångrar det idag, det kan jag bara inte, då kanske det inte hade varit vi idag. vem vet. Jag tror på ödet
Vi gjorde iallafall slut i början av December.
Jag kämpade på med Hockeyn och höll tyst om min framtidsplaner och tränade på bra och höll ut till juluppehållet.
Sen till sist kom det fram, Jag skulle lämna Bofors, ryktet spred sig väl som en vind i ishallen och det kom fram till de andra i laget också.
De var såklart många som misstänkte det redan innan, men det blev helt offentligt så att säga.
Inga mer om det, jag kämpade på de sista träningarna trots att man inte längre tillhörde Bofors.
Jag fick ta mycket skit under dom dagarna, men jag blundade och gick förbi och låtsades inte höra allt snack och sådant.
Efter jul lämnade jag nobelhallen, jag lämnade karlskoga, jag lämnade min mamma och pappa.
Jag träffade Nathalie efter jul och fram till nyår varje dag i stort sätt och vi båda trodde väl att det var ett "farväl"
tyvärr kändes det så, vi träffades för att få känna varandras närhet en sista gång.
Jag flyttade upp till Sunne den 2:a Januari och började den 16:e i Stjerneskolan i Torsby.
Jag gjorde min första match med Sunne någonstans innan skolan började. Det var mot Borlänge, vi förlorade med 8-4 eller något och jag gjorde ingen vidare insats.
Men jag fick mycket stöttning efter matchen av alla lagkamrater som förstod att det kanske inte var så min debut skulle sluta.
Vilket bra start på detta äventyr tänkte man...
Men jag kämpade på.
Sen kom då dagen.
Mitt Sunne IK skulle mötta Bofors på bortaplan.
Jag skulle återvända för första gången sen flytten till karlskoga och möta laget jag själv valde att lämna,
jag skulle återvända till den plats jag sist på jorden vill sätta min fot.
Jag var så laddad att det inte gick att fylla batterierna med mer energi.
Men tyvärr så förlorade vi med 3-2 men vi stod upp enormt bra och jag fick ovationer av tränare och spelare efteråt, jag gjorde en av min bästa matcher i karriären.
Men vad fan gjorde det, vi förlorade och man var såklart enormt besviken och förbannad just då, när vi var så himla nära.
Jag hade planer innan matcher att om vi vann skulle jag helt enkelt åka direkt och peka det långa fingret åt Calle Steen vart han nu satt. Det var min tanke.
Och att vi snubblade på mållinjen var väldigt surt.
Men jag böt om snabbt och gick upp på läktaren och fick många "bra match" efter matchen av till och med Bofors föräldrar.
Jag klev upp på läktaren.
Då kom hon där och gick,
Vi gav varandra en lång blick men inget mer..
Det var liksom startskottet för det hela.
Hon gick förbi och vi pratade inte, men den långa blicken sa någonting.
Jag hörde av mig till henne när jag var åter i Sunne och det är nu starten går för det som jag nu upplever.
Matchen mot Bofors spelades i slutet av Januari runt 15-20 där någonstans.
Där någonstans började vi att skriva, först som kompisar.
Men jag kunde inte glöma den där blicken vi gav varandra i ishallen efter matchen.
Vi skrev och vi skrev och till slut började det att bli lite mer än vänner fast på avstånd.
Vi planerade att träffas igen.
Den 2:a Februari på kvällen tog jag ett stort steg.
Jag tog tag i mina känslor och frågade om en ny chans, Vi blev tillsammans igen.
Vi hade länge ett förhållande på avstånd. Jag bodde i Sunne 14 mil från karlskoga och spelade matcher varje helg.
Jag mådde otroligt bra, jag hade återfått världens finaste tjej och hockeyn flöt på och det gick riktigt bra.
Jag åkte hem på Sportlovet och vi träffades i stort sätt varje dag och hade det hur bra som helst.
Som bara ett par kan.
Sen när Leksand skulle börja spela kvalserien, så erbjöd jag henne att följa med på första matchen emot Örebro borta.
Vi stod såklart i Leksandsklacken och hon försökte väl följa med så gott hon kunde i ramsorna som sjöngs.
Då hade vi varit tillsammans ungefär 1,5 månad och allt var så bra det kunde bli mellan oss.
Jag älskade henne
Nu har väl inte det här så mycket med saken att göra, men ändå, det är ett starkt minne som jag nog aldrig kommer att glömma, att se världens snyggaste tjej i en Leksandströja utan att protestera kan väl vara det vackraste jag har sett.
Jag åkte tillbaka till sunne dagen efter och sen 2 veckor senare skulle Leksand möta Bofors i Karlskoga.
Även då ställde hon upp och följde med och stod i Leksandsklacken.
Nu kom jag ifrån ämnet lite igen känner jag, men det är ändå en del av storyn.
Nu har våran kärlek växt mer och mer och vi har idag faktiskt (2:Juni) varit tillsammans i 4 månader.
Jag tror att det är dom bästa i mitt liv.
Jag har alltid haft en skön känsla inombords på något vis.
Jag har nu världens bästa flickvän och jag älskar henne överallt annat.
Kan man tänka sig, från den lilla skit jag var som tog beslutet att göra slut med henne, står här nu ett halv år senare med samma tjej och jag är världens lyckligaste kille.
Nu har jag 2 veckor kvar i Sunne sen flyttar jag hem till Karlskoga och sommartränar och umgås med henne en väldigt stor del av sommaren!
Som jag skrev, jag har gått för en liten, rädd och vilsen kille som var blind och inte riktigt såg den fantastiska tjej som jag gör idag.
Jag slutade absolut inte tycka om henne, men jag trodde inte på ett förhållande på distans helt enkelt, jag trodde att saknaden skulle bli för står för att stå emot.
Men saknaden blev också för står fast på ett bra sätt, jag visste långt innan vi tog kontakt att jag saknade henne och ville ha henne tillbaka.
Jag drömde om henne flera gånger, då insåg jag att jag inte har tappat en ända känsla för henne.
jag älskade henne fortfarande.
För ett halvt år sedan var jag ledsen, gick med huvudet under armen och döljde sanningen för mamma och pappa. Jag sa att jag mådde bra, och jag antar att jag även ljög för Nathalie under den sista tiden i Karlskoga och jag ljög väl antagligen för mig själv också som inte sa hur det egentligen låg till.
Jag berättade för henne om Sunne först av alla, inte ens mina föräldrar visste det innan hon.
Och då gick vi också skilda vägar.
Vi gick åt varsitt håll, men sedan möttes vi igen och sen dess har vi höllt ihop och jag hoppas från långt in i mitt hjärta att vi kommer att hålla ihop en väldigt lång tid framöver.
Jag ser inget stopp för oss, jag älskar henne och vi har det hur bra som helst i hopp.
Hon har faktiskt räddat mig från det jag var till det jag är idag.
Jag hade aldrig kunnat gå den här långa vägen utan hennes stöd, hennes "Jag älskar dig" på kvällarna under den mörka vintern uppe i Sunne.
Hon fick min fallskärm att vecklas ut när jag var påväg att falla.
Hon har fått mig att uppleva riktig kärlek mellan två människor.
och jag tror aldrig att jag skulle kunna göra det samma med med någon annan.
i mina ögon är hon den ända tjejen i världen, hon är det ända jag ser.
jag älskar henne så förbannat mycket att jag inte kan förklara det med ord som finns i det svenska lexikonet.
och jag vet att jag kommer att göra det väldigt länge till.
Nu ska jag ge mig ut på ett nytt äventyr, jag ska flytta till Nynäshamn i slutet av Juli och försöka förvärkliga min dröm om att bli hockeyproffs.
Jag har världens bästa flickvän i ryggen och det känns som att ha en hel armé bakom mig.
Hon ger mig styrka och jag vet att hon alltid finns för mig om jag behöver stöd, och jag finns också för henne om hon behöver mig.
Med denna underbara flicka vid min sida kan jag gå hur långt som helst, jag är inte rädd för att ge mig på nya utmaningar utan nu är jag en person som förstår mig själv.
Hon har en stor del i att jag är den jag är idag.
Jag har vuxit som person under tiden i Sunne med massor av hjälp av Nathalie.
Nu ska jag avsluta lite snyggt här med att hälsa henne att :
Jag kommer alltid att älska dig, i med och motgång kommer jag att finnas vid din sida och stötta dig, jag är skyldig dig många tjänster efter det tunga lasset du har bärt åt mig.
Du har gett mig min livsglädje tillbaka och jag älskar dig av hela mitt hjärta, och jag kommer alltid att uppleva sånhär äkta kärlek någon gång mer i livet. Det är jag helt övertygad om.
Jag kommer att njuta varje kommande sekund tillsammans med dig, och jag hoppas att det kommer att bli enormt många. mer än vad man kan räkna till.
Jag gör vad som helst för dig älskling, jag är så himla mycket din och jag kommer att vara det sålänge du vill det.
Jag vill aldrig att det här ska ta slut. Det känns lite som en dröm. Jag är så himla lycklig tillsammans med dig, och jag kan inte få det bättre inom kärleken, det finns ingen som skulle kunna ersätta din plats i mitt hjärta, du är limited edition och du är dig själv och jag älskar just dig.
För den du är. <3
Nu har jag fått uttrycka mina känslor ganska ordentligt och jag kommer att vänta till ikväll innan jag visar dig det här, jag hoppas att hon inte hinner att läsa det innan jag visar henne.
Det blir en spännande kväll detta och hoppas alla som läser inte nu läcker ut detta till henne utan att jag kan få se henne läsa detta och sen se hur hon reagerar. hihi
Jag vill tacka för tiden med dig nathalie och jag ser fram emot den tid som vi nu har framför oss!
JAG ÄLSKAR DIG NATHALIE INGEBORG MARGARETHA ISRAELSSON
The only girl in the world <3
// din robin
Jag ska försöka göra den ganska långa historien lite kortare än dag för dag...
Vi träffades för första gången i Juli månad förra sommaren alltså 2011.
Jag hade frågat henne om vi skulle träffas kanske 100 gånger, men det kom alltid någonting i vägen.
Men till slut. Det var en kväll i juli månad som jag skrev, jag var och badade med några kompisar nere vid näset (karlskoga) sen vet jag att jag fick ett sms som löd ungefär. "Kommer du snart?"
Då hade vi inte riktigt bestämt om vi skulle träffas eller inte, inte till 100% men 99%.
Jag cyklade snabbt som tusan hemåt och jag tror minnsan att med den farten hade jag kunnat tagit hem alla etaper i cykeltävlingen Tour The France med hästlängder.
Jag skyndade mig hem och gjorde mig iordning på alla möjliga sätt, kände mig väldigt dum men det tog säkert 20min att välja kläder, duscha bla bla bla...
Sen gick jag iväg, jag var "taggad" till tusen och jag var väldigt nervös hela promenaden till Lekparken som ligger i mitten mellan våra hus kan man säga.
Vi möttes där, hon var såklart där först så jag fick se henne framför mig 20 meter innan jag kom fram vilket kändes väldigt pinsamt.
Sen kom jag närmre och tillsist stod jag framför henne.
Vi hälsade och jag minns inte allt till fullo, men vi gick iallafall hem till henne sen och gick upp på övervåningen och satte på en film som jag aldrig kommer att glömma "She's the man" en tjej som är duktig på fotboll och börjar spela med killar, och den var ganska rolig.
Man kan säga att den filmen är mitt första ögonblick med henne.
Jag satt i soffan och hon i fotöljen och vi pratade inte särsklit mycket, jag var som sagt väldigt nervös hela tiden och visste inte riktigt vad jag skulle säga.
Men till sist så fick vi väl igång en konversation och började prata och försöke luska fram saker av varandra.
Den kvällen slutade med att vi tittade på filmen, sen så låg vi och pratade och höll på ända fram till kl 5 på morgonen då jag till slut gick hem igen.
Just då var man väldigt tveksam till om det hela skulle bli någon "affär" så att säga, taget ifrån Solsidan citerat av Fredde Schiller.
Sen träffades vi säkert 20 gånger igen efter det då det inte hände något "kärleksaktikt" det blev såklart några kramar.
Sen var det dags för Putte i Parken i karlskoga.
Då hade vi börjat lära känna varandra lite gran och vi skickades SMS med varandra dygnet runt iprincip.
Just då gick jag med mina kompisar och hon med sina, vi stötte på varandra några gånger och gav varandra en kram och sådär.
Sen sista kvällen kommer jag nog aldrig att glömma, jag virrade runt i folkhavet på "The Ark" (tror jag)
Så till slut rycker någon tak i min arm och där stod hon. Jag stod med henne en bra stund och skrev åt varandra för att det skulle höras då det var ganska bra drag på publiken och The Ark.
Sen efter det var slut så skulle vi gå hem, hon skulle åka bil och jag cykla.
Men så när jag var påväg ner emot utgången till parken så upptäcker jag att mina nycklar är inte i min ficka.
Jag kramade henne och sa att vi ses en annan dag, jag fick gå ner till dalen och leta efter nycklarna hela natten, men tyvärr fick jag aldrig fatt på dem.
Jag fick gå hem från Kupolen ända hem till Noravägen i Rosendal.
Jag hade ju som sagt inga nycklar och frös som man bara kan göra när man går i t-shirt, shorts och ett par hockeytofflor.
Jag kom hem och knackade på dörren i flera minuter, mamma låg såklart och sov vid 3 på natten och hörde inte.
Då drog jag iväg ett SMS till nathalie som var hemma och vaken.
Vi möttes i lekparken där vi träffades första gången, vi satt där i flera timmar, klockan han säkert bli 6 på morgonen eller något sånt.
Sen gick jag hem igen och då öppnade mamma och jag kom in och kunde lägga mig och sova.
Sen har jag faktiskt glömt bort lite vad som hände mellan oss efter det.
Men i Augusti någongång kom första pussen och sen blev vi tillsammans.
Jag spelade då hockey i Bofors och gick i skola i Degerfors och vi träffades ganska ofta och hade det väldigt bra tycker jag.
Tiden gick och jag började tycka om henne mer och mer.
Tiden gick ännu mer och det hann bli november, Jag trivdes inte i Bofors och jag var ständigt i bråk med min tränare Calle Steen och skolan gick ganska tungt också för den delen.
Men då fanns hon där, hon var den som höll i mig när jag höll på att falla.
Hon fanns där för mig och hon gjorde precis allt för att muntra upp mig, och hon gjorde ett fantastiskt jobb.
(Vi såg Titanic ihop och jag såg henne gråta för första gången)
Men nu kommer vi till den jobbiga delen som man kanske skulle vilja hoppa över, men den ingår i resans gång och den har väl en ganska viktig del att det är som det är just nu.
I slutet av november blev jag muntligt överens med Sunne IK.
Jag ville lämna Bofors och Karlskoga och allt, och flytta hemifrån för första gången och lämna allting bakom mig.
Så också Nathalie...
Jag gjorde helt klart mitt svåraste beslut jag någonsin har gjort, men jag kan inte säga att jag ångrar det idag, det kan jag bara inte, då kanske det inte hade varit vi idag. vem vet. Jag tror på ödet
Vi gjorde iallafall slut i början av December.
Jag kämpade på med Hockeyn och höll tyst om min framtidsplaner och tränade på bra och höll ut till juluppehållet.
Sen till sist kom det fram, Jag skulle lämna Bofors, ryktet spred sig väl som en vind i ishallen och det kom fram till de andra i laget också.
De var såklart många som misstänkte det redan innan, men det blev helt offentligt så att säga.
Inga mer om det, jag kämpade på de sista träningarna trots att man inte längre tillhörde Bofors.
Jag fick ta mycket skit under dom dagarna, men jag blundade och gick förbi och låtsades inte höra allt snack och sådant.
Efter jul lämnade jag nobelhallen, jag lämnade karlskoga, jag lämnade min mamma och pappa.
Jag träffade Nathalie efter jul och fram till nyår varje dag i stort sätt och vi båda trodde väl att det var ett "farväl"
tyvärr kändes det så, vi träffades för att få känna varandras närhet en sista gång.
Jag flyttade upp till Sunne den 2:a Januari och började den 16:e i Stjerneskolan i Torsby.
Jag gjorde min första match med Sunne någonstans innan skolan började. Det var mot Borlänge, vi förlorade med 8-4 eller något och jag gjorde ingen vidare insats.
Men jag fick mycket stöttning efter matchen av alla lagkamrater som förstod att det kanske inte var så min debut skulle sluta.
Vilket bra start på detta äventyr tänkte man...
Men jag kämpade på.
Sen kom då dagen.
Mitt Sunne IK skulle mötta Bofors på bortaplan.
Jag skulle återvända för första gången sen flytten till karlskoga och möta laget jag själv valde att lämna,
jag skulle återvända till den plats jag sist på jorden vill sätta min fot.
Jag var så laddad att det inte gick att fylla batterierna med mer energi.
Men tyvärr så förlorade vi med 3-2 men vi stod upp enormt bra och jag fick ovationer av tränare och spelare efteråt, jag gjorde en av min bästa matcher i karriären.
Men vad fan gjorde det, vi förlorade och man var såklart enormt besviken och förbannad just då, när vi var så himla nära.
Jag hade planer innan matcher att om vi vann skulle jag helt enkelt åka direkt och peka det långa fingret åt Calle Steen vart han nu satt. Det var min tanke.
Och att vi snubblade på mållinjen var väldigt surt.
Men jag böt om snabbt och gick upp på läktaren och fick många "bra match" efter matchen av till och med Bofors föräldrar.
Jag klev upp på läktaren.
Då kom hon där och gick,
Vi gav varandra en lång blick men inget mer..
Det var liksom startskottet för det hela.
Hon gick förbi och vi pratade inte, men den långa blicken sa någonting.
Jag hörde av mig till henne när jag var åter i Sunne och det är nu starten går för det som jag nu upplever.
Matchen mot Bofors spelades i slutet av Januari runt 15-20 där någonstans.
Där någonstans började vi att skriva, först som kompisar.
Men jag kunde inte glöma den där blicken vi gav varandra i ishallen efter matchen.
Vi skrev och vi skrev och till slut började det att bli lite mer än vänner fast på avstånd.
Vi planerade att träffas igen.
Den 2:a Februari på kvällen tog jag ett stort steg.
Jag tog tag i mina känslor och frågade om en ny chans, Vi blev tillsammans igen.
Vi hade länge ett förhållande på avstånd. Jag bodde i Sunne 14 mil från karlskoga och spelade matcher varje helg.
Jag mådde otroligt bra, jag hade återfått världens finaste tjej och hockeyn flöt på och det gick riktigt bra.
Jag åkte hem på Sportlovet och vi träffades i stort sätt varje dag och hade det hur bra som helst.
Som bara ett par kan.
Sen när Leksand skulle börja spela kvalserien, så erbjöd jag henne att följa med på första matchen emot Örebro borta.
Vi stod såklart i Leksandsklacken och hon försökte väl följa med så gott hon kunde i ramsorna som sjöngs.
Då hade vi varit tillsammans ungefär 1,5 månad och allt var så bra det kunde bli mellan oss.
Jag älskade henne
Nu har väl inte det här så mycket med saken att göra, men ändå, det är ett starkt minne som jag nog aldrig kommer att glömma, att se världens snyggaste tjej i en Leksandströja utan att protestera kan väl vara det vackraste jag har sett.
Jag åkte tillbaka till sunne dagen efter och sen 2 veckor senare skulle Leksand möta Bofors i Karlskoga.
Även då ställde hon upp och följde med och stod i Leksandsklacken.
Nu kom jag ifrån ämnet lite igen känner jag, men det är ändå en del av storyn.
Nu har våran kärlek växt mer och mer och vi har idag faktiskt (2:Juni) varit tillsammans i 4 månader.
Jag tror att det är dom bästa i mitt liv.
Jag har alltid haft en skön känsla inombords på något vis.
Jag har nu världens bästa flickvän och jag älskar henne överallt annat.
Kan man tänka sig, från den lilla skit jag var som tog beslutet att göra slut med henne, står här nu ett halv år senare med samma tjej och jag är världens lyckligaste kille.
Nu har jag 2 veckor kvar i Sunne sen flyttar jag hem till Karlskoga och sommartränar och umgås med henne en väldigt stor del av sommaren!
Som jag skrev, jag har gått för en liten, rädd och vilsen kille som var blind och inte riktigt såg den fantastiska tjej som jag gör idag.
Jag slutade absolut inte tycka om henne, men jag trodde inte på ett förhållande på distans helt enkelt, jag trodde att saknaden skulle bli för står för att stå emot.
Men saknaden blev också för står fast på ett bra sätt, jag visste långt innan vi tog kontakt att jag saknade henne och ville ha henne tillbaka.
Jag drömde om henne flera gånger, då insåg jag att jag inte har tappat en ända känsla för henne.
jag älskade henne fortfarande.
För ett halvt år sedan var jag ledsen, gick med huvudet under armen och döljde sanningen för mamma och pappa. Jag sa att jag mådde bra, och jag antar att jag även ljög för Nathalie under den sista tiden i Karlskoga och jag ljög väl antagligen för mig själv också som inte sa hur det egentligen låg till.
Jag berättade för henne om Sunne först av alla, inte ens mina föräldrar visste det innan hon.
Och då gick vi också skilda vägar.
Vi gick åt varsitt håll, men sedan möttes vi igen och sen dess har vi höllt ihop och jag hoppas från långt in i mitt hjärta att vi kommer att hålla ihop en väldigt lång tid framöver.
Jag ser inget stopp för oss, jag älskar henne och vi har det hur bra som helst i hopp.
Hon har faktiskt räddat mig från det jag var till det jag är idag.
Jag hade aldrig kunnat gå den här långa vägen utan hennes stöd, hennes "Jag älskar dig" på kvällarna under den mörka vintern uppe i Sunne.
Hon fick min fallskärm att vecklas ut när jag var påväg att falla.
Hon har fått mig att uppleva riktig kärlek mellan två människor.
och jag tror aldrig att jag skulle kunna göra det samma med med någon annan.
i mina ögon är hon den ända tjejen i världen, hon är det ända jag ser.
jag älskar henne så förbannat mycket att jag inte kan förklara det med ord som finns i det svenska lexikonet.
och jag vet att jag kommer att göra det väldigt länge till.
Nu ska jag ge mig ut på ett nytt äventyr, jag ska flytta till Nynäshamn i slutet av Juli och försöka förvärkliga min dröm om att bli hockeyproffs.
Jag har världens bästa flickvän i ryggen och det känns som att ha en hel armé bakom mig.
Hon ger mig styrka och jag vet att hon alltid finns för mig om jag behöver stöd, och jag finns också för henne om hon behöver mig.
Med denna underbara flicka vid min sida kan jag gå hur långt som helst, jag är inte rädd för att ge mig på nya utmaningar utan nu är jag en person som förstår mig själv.
Hon har en stor del i att jag är den jag är idag.
Jag har vuxit som person under tiden i Sunne med massor av hjälp av Nathalie.
Nu ska jag avsluta lite snyggt här med att hälsa henne att :
Jag kommer alltid att älska dig, i med och motgång kommer jag att finnas vid din sida och stötta dig, jag är skyldig dig många tjänster efter det tunga lasset du har bärt åt mig.
Du har gett mig min livsglädje tillbaka och jag älskar dig av hela mitt hjärta, och jag kommer alltid att uppleva sånhär äkta kärlek någon gång mer i livet. Det är jag helt övertygad om.
Jag kommer att njuta varje kommande sekund tillsammans med dig, och jag hoppas att det kommer att bli enormt många. mer än vad man kan räkna till.
Jag gör vad som helst för dig älskling, jag är så himla mycket din och jag kommer att vara det sålänge du vill det.
Jag vill aldrig att det här ska ta slut. Det känns lite som en dröm. Jag är så himla lycklig tillsammans med dig, och jag kan inte få det bättre inom kärleken, det finns ingen som skulle kunna ersätta din plats i mitt hjärta, du är limited edition och du är dig själv och jag älskar just dig.
För den du är. <3
Nu har jag fått uttrycka mina känslor ganska ordentligt och jag kommer att vänta till ikväll innan jag visar dig det här, jag hoppas att hon inte hinner att läsa det innan jag visar henne.
Det blir en spännande kväll detta och hoppas alla som läser inte nu läcker ut detta till henne utan att jag kan få se henne läsa detta och sen se hur hon reagerar. hihi
Jag vill tacka för tiden med dig nathalie och jag ser fram emot den tid som vi nu har framför oss!
JAG ÄLSKAR DIG NATHALIE INGEBORG MARGARETHA ISRAELSSON
The only girl in the world <3
// din robin
Kommentarer
Trackback
